Vad är klantigast!?

För oss löpare gäller det att vara smart och lyssna på kroppen för att inte råka ut för skador som kan kopplas till överansträngningar och allt man kan råka ut för. Ibland kan det nog anses som korkat och klantigt att köra på och inte lyssna in på kroppen och bli skadad. Jag har lyckats hålla mig skadefri rätt många år, fram till nu. Då jag lyckats skadat knäet, inte genom överansträngning utan genom ett fall, den stora frågan är vad som är klantigast!?

Tänkte jag skulle förklara lite hur detta missöde inträffade. Det var under Idre Fjällmaraton 45K, där jag gick ut förhållande vis lugnt, dock hårdare än vad jag tänkt. Men jag släppte iväg Fredrik Backman och Sebastian Ljungdahl som gick ut stenhårt direkt från starten. I hopp om att dom skulle springa ordentligt slut på sig och att jag skulle kunna plocka dem mot slutet.

Låg i bakvattnet och lurade och kände mig rätt fräsch, tills det var ungefär 12km kvar och stigningen uppemot Städjan startade. Här började det komma en del krampkänningar och det började komma lite negativa tankar och började känna att jag inte skulle komma ikapp Ljungdahl och Bakkman framför mig. Men i den värsta branten, får jag hux flux syn på Bakkmans rygg 20 meter framför mina ögon. Och ser att det där går till och med mycket långsammare än den ultrarapid farten jag hade uppför där.

Tar mig upp på en andraplats och väl uppemot Städjan får jag även syn på Ljungdahl 2:30 framför mig (ingen kvalificerade killgissning, vart meddelad det vid Städjan av Andreas Hermansson). Dock började krampkänningarna bli värre och girigheten av att veta att prispengarna för en andraplats var 10 000:- svenska riksdaler. Göra att det ända jag tänkte på var att komma sig i mål som tvåa och inte bli liggandes med kramp någonstans sista biten in till mål. Då sista biten innehåller en rätt stenig utförslöpa direkt nedför Städjan, då var den ända tanken att lyfta så lite som möjligt på fötterna, släpa benen efter sig och inte få kramp!

Vilket skulle visa sig vara idiotiskt! Det är nu ungefär en knapp kilometer i utförslöpan som jag dyker som Anja Pärson, skrapar upp underarmarna, knäcker en nagel och dunkar ner knäet i backen. Tur i oturen så gick det inte så fort och det var inte så värst stenigt där det väl hände. Men det gjorde ordentligt ont just när det hände i knäet, krampen slår till i bägge vaderna och jag tänker att nu blir jag liggandes här med en trasig kropp. Men ställde mig upp och insåg att jag kunde springa vidare. Till och med bättre än innan fallet, mest för att jag insåg att jag aldrig skulle komma ner i ett stycke om jag sprang så ofantligt dåligt.

Tar mig i mål med en andraplats, 10 000:- rikare och allt är frid och fröjd. Känner inte av knäet så värst mycket, som vanligt efter ett sånt här lopp gör det ont lite överallt så det kanske överskuggas av det. När det väl börjar göra ont är i Särna på vägen hem, ungefär 3 timmar senare. Då jag ska gå ur bilen och tanka samtidigt som Sigrid är in och köper kaffe på en mack. Lyckas masa mig ur bilen men inser att knäet är fruktansvärt kasst.

Nu 1,5 vecka senare har det helt klart blivit bättre och det "normala livet funkar" men jag är oförmögen att kunna springa, eller jag kan springa, men bara långsamt och det gör ordentligt ont efteråt. Så just nu sitter jag på ett tåg mot Uppsala för att kolla upp vad det är för fel och om det finns någon rimlig chans att kunna springa Rotterdam Marathon om 6 veckor.

Så den stora frågan är vad som är klantigast!?