5 veckors träningsupplägg för sub 2:20 Maraton

Antingen är det här något jag skulle kunna bli stenrik på, eller så borde jag lägga till varningstexter om att det här är ingenting att prova hemma.

Tänkte faktiskt jag skulle skippa en så kallad lopprapport från mitt lite osannolika Rotterdam Marathon 2021. Istället tänkte jag skriva ihop några rader om hur tiden sett ut innan loppet. Då jag gjort 3 intervjuer som kan klassificeras som lopprapporter, som jag länkar till här under.

FRIIDROTTAREN.com SPRINGLFA.se. DT.se (endast tillgänglig med prenumeration DT.se)

8 veckor innan loppet så gjorde jag illa knäet, efter ett fall under Idre Fjällmaraton. Mer om skadan och oron om det skulle bli något maraton i tulpanernas land finns att läsa här Blogginlägg "vad är klantigast!?"Nere i Uppsala hos knäspecialisten fick jag väl inget vettigt svar, mest att han kunde utesluta att det nog inte rörde sig om korsband, menisk osv. Försökte pressa ur han en killgissning hur lång tid det skulle ta, då jag av erfarenheter har krånglat med en liknande skada sen fotbollstiden som tog ett år. Innan dom äntligen fick tummen ur "ni vet vart" och gjorde en titthålsoperation så vart det till slut vart helt bra. Men självklart så kunde jag inte pressa ur han någonting och han mer eller mindre sa att jag nog kunde glömma att springa maraton om 6 veckor.

En halv vecka senare, så kände jag att det får bära eller brista och att jag måste försöka börja springa. Så jag sprang och det gjorde fortfarande ont efteråt när jag stannade. Men det måste ha varit en riktigt lyckoskada, för det vart bättre för varje gång, fast än jag ökade på distansen. Tills att jag inte alls kände av knäet.

Så med 5 veckor kvar till Rotterdam, skulle jag göra allt i min makt för att göra mig så redo för 42195m asfalt. Med tanke på att jag har lagt allt fokus på Åre och Idre fjällmaraton sen i våras och väldigt få kilometrar har varit riktade mot fart och hårda underlag. Så kan hela detta verka som Tom Cruise i en Mission: Impossible rulle

Jag kände lite att det fick bära eller brista, och det kanske är dumt att kalla det upptrappning av träningen. Utan jag gick direkt på med den normala träningsvolymen på 14 mil i veckan fördelat på 9 löppass. Med en viss skillnad, nämligen att farterna var lägre, pulsen var högre och kroppens slitenhet var 5 gånger så stor. Speciellt vänstra sidan av sätet kändes väldigt stelt och miserabelt. Så jag tog kontakt med Kiropraktor Leif Tällberg i Malung om ett besök och fick en hjälpande hand med att få loss på det värsta och han kunde även konstatera att det största problemet satt i höftböjaren. Jag också fick tips på vad jag kunde göra själv för att få bukt på den, som jag följde.

3 veckors riktigt bra träning hade jag lyckats fått in i kroppen vilket var mer än jag väntat mig, fastän dom hade kostat på. Nu återstod bara 2 veckors lugnare träning för att toppa formen för att stå på startlinjen med pigga ben. Väl då började jag känna att kroppen börjat återhämta sig och att jag inte längre kände mig som ett vrak.

Med allt det här i bagaget, så satte jag vad jag skulle kalla en rimlig målsättning; att springa sub 2:25. Men jag hade också tänkt att om det nu kändes bra att springa snabbare, så skulle jag inte dra i någon broms. Och jag kan väl verkligen säga att det kändes jävligt bra!

När jag sprang helt allena sista milen mot mål började jag inse vad jag var på väg mot för tid, det är något jag kommer tänka tillbaka på många gånger. Helt magiskt! Att komma in på Coolsingel/målrakan på banan med massvis av folk i publiken, se klockan och inse att det kommer fasiken bli sub 2:20, kändes smått surrealistiskt. Jag visste kanske att jag hade kapacitet för det, men då skulle jag haft fläckfria 12-14 veckor med specifik maratonträning i banken.

Som avslutning och sammanfattning i en mening: det kan gå riktigt bra fastän man inte tror det, och allt behöver inte vara perfekt i förberedelserna för att göra ett riktigt lyckat lopp.